Umar Ibn Al Hattab - 5 Февраля 2009 - Персональный сайт

Umar Ibn Al Hattab

Jag skulle vilja beskriva en person som jag beundrar och saknar nära den ledaren som kan ta hand om utsatta i samhället. Han levde i profeten Muhammads tid och hette Umar ibn al-Hattab och var den andra ledaren (kalifen) i muslimska staten under 10 år (634-644).
Han var en stor, lång och kraftig människa, utan hår med skägg. Hans snabba gång visade hans beslutsamma karaktär. I nödvändiga situationer fattade han sina beslut fort och blev aldrig villrådig inför överraskningar. Han var ärlig, enkel i mat och kläder och medlidsam med de utsatta i samhället. Men han krävde noga vad det gällde lagar såväl av sig själv som av andra.
Det hände när Umar regerade i muslimska staten. Jorden i Madina har svartnat av torkan och människor blev askgråa av hård svält. Folket i staden Madina med omnejd har drabbats av långvarig svält och rentav ägare slaktade sitt lamm bara till följd av lammets hemska utseende. När Umar gick ronden i Madina på natten för att själv kontrollera allt såg han ingen skrattande eller pratande människa. Han såg ingen tiggare heller och frågade sig varför. Man sa till honom: ”O, troendes anhängare! Sannerligen, tiggare hade tiggt men fick ingenting, därför slutade de tigga. Folket är bekymrad och befinner sig i nöd, därför pratar och skrattar de inte.
Det kom bara mer och mer folk till Madina för att söka hjälp hos sin kalif. Det blev cirka 60 tusen araber förutom själva invånarna. Flera månader var de utan mat utan det som gavs från riks finanser och finanser av Madinas invånare. Umar tillsatte några ärliga personer för att mata de hungriga och varje dag redogjorde de för honom, hur det gick. Kalifen spenderade alla pengar och hela maten från muslimska finanser på de utsatta människor, så det blev ingen reserv. På dagen var han upptagen med rikssaker och på natten gjorde han mer böner till Gud om hjälp.
En man som hette Abu Hurajra har berättad att han såg Umar som bar på sin rygg två säckar och en burk med olja: ”När jag såg kalifen då följde jag efter honom och vi hjälpte till att bära allt. Vi gick runt i 20 hus, Umar tog av sig rocken och började laga mat för människor tills de blev mäta. Sedan hämtade han kameler och kläder för människor, satte dem på kamelerna och gav dem kläder. Så gjorde han också med andra.
En gång har man slaktat en dromedar för att mata människor och skickat kalifen det bästa av hela köttet: puckeln och levern. Umar accepterade inte: ”Vilken dålig ledare blir jag om jag äter det bästa medan till människor ger jag annan mat! Ge mig den maten som alla äter. Ge det köttet till de människor i stället som bor i huset Jasmag, för jag var inte där mer än 3 dagar och de är hungriga, tror jag ”. Det året när det var torka åt Umar inte hemma hos sig utan bara med de andra och delade med de andra den svåra tiden.
Sanningen sa Ali, en anhängare och släkting till profeten Muhammad, till Umar: ”Du har varit den som gjorde väl och folket har blivit den som gjorde väl. Om du skulle ha slappnat av, så folket också skulle ha slappnat av!”
När alla reserver av riks finanser gick åt, ropade Umar på de andra landshövdingarna.
Han gick sin vanliga runda under natten, och rätt som det var fick han se en kvinna i mitten av sin gård och omkring henne barn som grät. Nära henne var en gryta, som hon fyllde upp med vatten. När Umar frågade om barnen, sa kvinnan:
De gråter av svälten.
Vad är det för gryta ovan elden?
Jag har fyllt den med vatten för att de skulle sova och tro att det finns någonting där, - förklarade kvinnan.
Med tårar i ögonen gick han för att hämta en säck och la i mjölk, fett, smör, dadlar, kläder och pengar tills säcken blev fullt. En man skulle hjälpa honom och bära säcken i stället för Umar, men han lät inte:
Jag bär den för att jag ska ansvara för dem på Domedagen.
När han kom hem till den familjen, lagade han själv mat och matade barnen tills de blev mätta. Så småningom blev barnen glada, började leka och skratta. Lättad gick Umar iväg.
Umar som andra kalifer på den tiden anställde inte någon som skulle bevaka honom. Han skapade ordningen i sitt land och var inte rädd för sin död.
Han lyssnade gärna på kritik mot sig själv och tänkte efter.
Syster Hadidja