Det är dags nu. Det är dags sedan länge. Den
bästa strategin för att få slut på den allt blodigare ockupationen av
palestinska områden är att se till att Israel blir måltavla för det slags
globala proteströrelse som fick slut på apartheidsystemet i Sydafrika.
I juli 2005 presenterade en bred koalition av palestinska organisationer en
plan för att åstadkomma precis detta. De uppmanade ”engagerade människor över
hela världen att införa omfattande handels- och investeringsbojkotter mot Israel
liknande dem som genomfördes mot Sydafrika under apartheideran”. Kampanjen
Bojkott och Sanktioner hade fötts.
För varje dag som Israel låter bomberna regna över Gaza blir fler
människor övertygade om behovet av en bojkott. Diskussionerna om ett eldupphör
stoppar inte den utvecklingen. Stöd för bojkottanken växer till och med fram
bland israeliska judar. Mitt under det nu pågående kriget skickade omkring 500
israeler, bland dem dussintals kända konstnärer och akademiker, ett brev till
utländska ambassadörer stationerade i Israel. Brevet uppmanar till ”införande av
omedelbara restriktiva åtgärder och sanktioner” och drar en tydlig parallell
till kampen mot apartheid. ”Bojkotten mot Sydafrika var framgångsrik, men Israel
behandlas med silkesvantar ... Detta internationella stöd måste upphöra.”
Trots dessa tydliga uppmaningar är det många av oss som fortfarande inte
förmår sluta upp bakom idén om sanktioner. Skälen är komplexa, känslomässiga och
begripliga. Men de duger helt enkelt inte. Ekonomiska sanktioner är det mest
effektiva medlet i den fredliga arsenalen. Att inte använda sig av detta medel
gränsar till aktiv medbrottslighet. Nedan följer de fyra viktigaste argumenten
mot bojkottstrategin, följt av motargument:
1. Bestraffande åtgärder kommer att alienera israelerna i stället för att
övertala dem. Världen har redan försökt med det som tidigare brukade kallas
”konstruktivt engagemang”. Det har misslyckats kapitalt. Sedan 2006 har Israel
stadigt eskalerat sin kriminalitet: genom att utöka bosättningarna, genom att
starta ett skändligt krig mot Libanon och genom att utöva kollektiv bestraffning
mot Gaza med hjälp av den brutala blockaden. Trots denna eskalering har Israel
inte bemötts med bestraffande åtgärder – tvärtom. De vapen och de 3 miljarder
dollar i årligt bistånd som USA skickar till Israel är bara början. Under hela
denna viktiga period har Israel åtnjutit dramatiskt förbättrade diplomatiska,
kulturella och ekonomiska relationer med ett antal andra allierade stater.
Exempelvis blev Israel 2007 det första icke-latinamerikanska landet att teckna
ett frihandelsavtal med Mercosur. Under de första tre kvartalen 2008 ökade den
israeliska exporten till Kanada med 45 procent. Ett nytt handelsavtal med EU
förväntas fördubbla Israels export av livsmedel till unionen. Och den 8 december
i fjol ”uppgraderade” EU sitt samarbetsavtal med Israel, en belöning som
Jerusalem länge eftersträvat.
Det är mot den här bakgrunden som de israeliska ledarna startade sitt senaste
krig: de var övertygade om att det inte skulle kosta dem något väsentligt. Det
är anmärkningsvärt att under de första sju dagarna av aktiehandel, mitt under
pågående krig, så gick Tel Aviv-börsens nyckelindex upp 10,7 procent. När
morötter inte fungerar måste man använda piskor.
2. Israel är inte Sydafrika. Nej, naturligtvis inte. Exemplet
Sydafrikas relevans handlar om att det visar att en bojkottaktik kan vara
effektiv när mindre kraftfulla metoder (demonstrationer, namninsamlingar,
korridorlobbying) inte har fungerat. Och det förekommer förvisso djupt oroande
likheter med apartheidsystemet på de ockuperade områdena: de färgkodade
identitetshandlingarna och resetillstånden, de raserade husen och
tvångsförflyttningarna, vägarna som endast är till för bosättare. Ronnie
Kasrils, en framstående sydafrikansk politiker, sade att den segregationens
arkitektur som han såg på Västbanken och i Gaza var ”ojämförligt värre än
apartheid”. Det var 2007, innan Israel inledde sitt fullskaliga krig mot det
enorma utomhusfängelse som är Gaza.
3. Varför välja just Israel när USA, Storbritannien och andra västländer
gör samma saker i Irak och Afghanistan? Bojkott är inte en dogm; det är en
taktik. Anledningen till att bojkottaktiken bör prövas mot Israel är pragmatisk:
mot ett land som är så litet och så handelsberoende skulle metoden faktiskt
kunna fungera.
4. Bojkotter bryter av kommunikation; vi behöver mer dialog, inte
mindre. Detta argument tänker jag bemöta med en personlig historia. I åtta
års tid har mina böcker publicerats i Israel av ett kommersiellt förlag som
heter Babel. Men när jag publicerade Chockdoktrinen ville jag respektera
bojkotten. På inrådan av bojkottaktivisterna, däribland den underbare
författaren John Berger, tog jag kontakt med ett litet förlag som heter Andalus.
Andalus är ett aktivistförlag, djupt engagerat i antiockupationsrörelsen och det
enda israeliska förlag som helt och hållet ägnar sig åt att översätta arabiska
texter till hebreiska. Vi skrev ett kontrakt som stipulerar att alla intäkter
ska gå till Andalus verksamhet, och ingenting till mig. Med andra ord: jag
bojkottar den israeliska ekonomin, men inte israelerna.
Att genomföra vår blygsamma publiceringsplan krävde dussintals telefonsamtal,
mejl och sms, från Tel Aviv till Ramallah till Paris till Toronto till Gaza
City. Min poäng är denna: så fort man börjar implementera en bojkottstrategi så
ökar dialogen dramatiskt. Och varför skulle den inte göra det? Att organisera en
folkrörelse kräver oupphörlig kommunikation, vilket många som var med i kampen
mot apartheid mycket väl minns. Argumentet att stöd för en bojkott kommer att
skära av förbindelserna mellan oss är alldeles särskilt tvivelaktigt med tanke
på hur mycket billig informationsteknologi vi har tillgång till. Vi drunknar i
möjligheter att gräla på varandra över nationsgränserna. Ingen bojkott kan
stoppa oss.
Vid det här laget är det nog fler än en stolt sionist som vill plocka
en avgörande poäng: är jag inte medveten om att många av de där högteknologiska
leksakerna kommer från israeliska forskningscentra, som är världsledande på
informationsteknologi? Det är förvisso sant, men det gäller inte alla. Några
dagar efter att Israel inledde sitt angrepp mot Gaza skickade Richard Ramsey, vd
för ett brittiskt telekomföretag som specialiserat sig på röstbaserade
internettjänster, ett mejl till det israeliska teknologiföretaget MobileMax: ”På
grund av den israeliska regeringens agerande under de senaste dagarna kommer vi
inte längre att kunna bedriva affärer med er eller något annat israeliskt
bolag.”
Ramsey säger att hans beslut inte var politiskt; han ville bara inte förlora
kunder. ”Vi har inte råd att förlora några av våra kunder”, förklarar han, ”så
det var en rent kommersiell defensiv åtgärd.”
Det var just den här sortens kyliga affärskalkyler som fick många företag att
dra sig ur Sydafrika för två decennier sedan. Och det är precis den sortens
kalkyler som utgör vårt mest realistiska hopp om att, efter så många år av
ockupation, kunna uppnå rättvisa för Palestina.
