Vid dödens sjö

Av Matt Whyman

"Nu kommer den!"
Alla blickar riktas mot pojken med kikaren, sen upp mot himlen som han studerar så noggrant. De har varit med om det här många gånger, men Misha ligger alltid steget före alla andra. Han behöver knappt ens blinka när den salta vinden sveper in över tundran, och harn har aldrig haft någon lust att fördriva tiden med at kasta sten som de andra. Väldiga trålare, skonare och bogserbåtar ligger och rostar i sanden överallt här i hamnen, de duger bra som mål för prickkastning. För sådär en fyrtio år sen kunde man stå här och se ut över havet – ett vidsträckt innanhav som helt enkelt torkade ut när Sovjetunionen la beslag på de tillströmmande floderna för att bevattna bomullsfälten. Nu flödade ingenting annat än ljus genom katastrofzonen som skapats av människohand. Vissa kallade den ett spökhav, och fångsten kom från ovan.

Matt Whymans ungdomsbok "Vid dödens sjö" handlar om två bröder. Misha är den yngre brodern som har knivskarp syn och kan se när vrakdelar från raketuppskjutningar faller ner från himlavalvet och landar på det som en gång var Aralsjöns botten. Hans storebror Alexi kör bilen som tar ungdomsgänget till vrakdelarnas nedslagsplats. När de plockat isär dem och sålt delarna till skrothandlare kan de tjäna sig en rejäl hacka. Men det är farligt, flera rivaliserande gäng försöker tjäna pengar på samma sätt. Alexi sparar alla pengarna för att kunna ta med Misha till Almaty där han ska få vård. Lillebrodern lider av något brodern tror är en hjärntumör som ger honom "mystiska anfall". Ett stort plus ger jag också för bokens oväntade men högst realistiska slut.

Det märks att Matt Whyman är väl förtrogen med Aralsjöområdet. Han har gjort efterforskningar där som journalist, och i boken för han fram många aspekter, både direkt och indirekt, av det som drabbar människorna som följd av katastrofen. Att det är en ungdomsbok spelar ingen roll, den är en bra ögonöppnare för alla som inte har någon eller lite kunskap om Aralsjöområdet. Det är också en bra bok som egentligen berättar samma sak som många forskningsrapporter, men på ett sätt som den breda massan av läsare mycket lättare kan ta till sig.

En bokrecension av Elin Andersson