För ett antal år sedan hade Moderaterna besök i Stockholm av ledarna för ett antal systerpartier i Europa, bland andra Helmuth Kohl och Jaques Chirac. Mötet ägde rum i riksdagshuset och vi skulle äta lunch på Grand Hôtel. Det var en strålande försommardag i juni och vi tyckte det var självklart att ta en kort promenad i solskenet ner till hotellet.

Men se det tyckte inte våra gäster, de såg sig undrande om efter limousinerna och hade inte en tanke på att promenera (Kohl var inte lika enorm på den tiden). Vi tyckte det var konstigt och undrade om de ansåg det var prestige i att alltid åka bil. Men sannolikt var det andra överväganden som låg bakom.

De europeiska ledarna var sannolikt vana vid en annan hotbild och hade vant sig vid att alltid åka skyddat. Detta var innan Palme hade blivit mördad och vi levde i uppfattningen att i Sverige händer inget otäckt.

Under min politiskt aktiva tid var skyddet i det närmaste obefintligt. Som statsråd kan jag inte påminna mig att jag hade ens den minsta inskränkning i min rörelsefrihet. Det enda råd vi fick var att inte öppna tjocka försändelser utan lämna dem för röntgen. Vi hade visserligen skottsäkert glas i fönstren i statsrådsrummen, men å andra sidan hade jag ett vanligt patentlås i bostaden på Hornsgatan i Stockholm.

Vid något tillfälle fick jag som partiledare ett mordhot som polisen bedömde som så allvarligt att jag skjutsades till och från möte i polisbil och med bevakning under själva mötet.

Brevledes kom med jämna mellanrum olika typer av mordhot. Dem lämnade jag regelbundet till polisen men jag kan inte erinra mig att jag någon enda gång fick feedback, eller, för den delen, utsattes för något reellt mordförsök.

Efter mordet på Olof Palme fick alla vi andra partiledare livvaktsskydd dygnet runt under en övergångsperiod. Det var hyggliga och trevliga grabbar, men jag tyckte ändå det var som att ha husarrest. Jag kunde inte gå ut och köpa mjölk, rasta hunden eller följa ungarna till dagis utan att meddela polisen. Personligen skulle jag inte må väl av sådan bevakning så jag har den största förståelse för att Olof Palme sa att han inte ville ha skydd den ödesdigra kvällen för nu 25 år sedan.

I dag är situationen helt annorlunda. Alla statsråd uppmanas att inte åka kollektivt med buss eller tunnelbana. Även de som inte har ständigt livvaktsskydd bör helst åka bil för att inte i onödan utsätta sig för risker. Efter valrörelsen 2002 har det också blivit mycket lugnare på möten och i valstugor. Till dess var det vanligt med besök av drogade och ofta aggressiva personer.

Vid de möten jag var med om i årets valrörelse var det alltid polis närvarande. Nog inte så mycket för min skull som för de statsråd som vanligen var med på mötena.

Det finns mycket att säga om de uppoffringar man får göra som ledande politiker. Att ständigt stå under livvaktsskydd är nog troligen något man måste underkasta sig. Inte bara för sig själv utan också för Sveriges rykte som ett säkert och tryggt land. Den internationella uppfattningen om oss är redan anfrätt. Ett statsminister- och ett utrikesministermord är för vårt lilla land mer än till och med USA med sin sanslösa vapenlobby har råkat ut för de senaste åren.

Mona Sahlin har alltid haft livvakt vid alla tillfällen jag träffat henne sedan hon blev partiledare. Varför Säpo inte hade personal utanför hennes bostad nu berodde, som de alltid säger, på deras bedömning av hotbilden. Det kunde ha blivit ännu ett ödesdigert misstag. Larmet fanns men vad säger att man är nära knappen när det redan är någon inne i huset?

Sverige har inte har råd med ett ytterligare misstag och Säpo har det absolut inte. Frågan är om de någonsin kommer att inse det?